Glädjens begravning

Vår

   Vår Fader i himlen förbereder sig med sorg i hjärtat för begravning. Han har med ökad sorg och smärta sett hur hans barn väljer bort Honom för världens tycke och tanke, låter sitt eget tänkesätt få gå före Hans vilja, hur världens kärlek får gå före Hans kärlek…

    Nu tänker du kanske ” Ja, det är för sorgligt med all synd i världen ! Alla dessa icke troende som famlar i mörkret…”

     FARISÈ !! Jag talar om DIG !!

   Den begravning Fadern förbereder sig för är Hans kropp!!

   Guds kropp på jorden ( hans församling) är så svårt sargad av religion och mänskligt tyckande att den kanske aldrig hinner återhämta sig. Guds stora sorg är att trots allt som Han gjort för oss så har vi valt att sätta honom i en liten ask och satt honom åt sidan, framplockad när vi  anser det nödvändigt.

  Han har visat mig tydligt att Han har fått nog av allt detta hycklande och mumlande i Hans namn !

 Jag fick ett bibelställe till mig som skakade om mig ordentligt :

  ”Herrens ord kom till mig. Han sade: ”Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren, Herren: Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde. De blev till mat åt alla markens djur när de skingrades.

Mina får irrar nu omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem. Hör därför Herrens ord, ni herdar: Så sant jag lever, säger Herren, Herren, sannerligen, därför att mina får har lämnats till rov och därför att mina får har blivit ett byte för alla vilda djur – de har ju ingen herde – och eftersom mina herdar inte frågar efter mina får, då herdarna bara tänker på sig själva och  

 inte på mina får, därför, ni herdar: Hör Herrens ord: Så säger Herren, Herren: Se, jag är emot herdarna och skall utkräva mina får ur deras hand och göra slut på

 deras herdetjänst. Herdarna skall då inte mer kunna föda sig själva på detta sätt, ty jag skall rädda mina får ur deras gap, så att de inte blir föda åt dem.

  Ty så säger Herren, Herren: Jag skall själv söka upp mina får och ta mig an dem.”

                                                                                                                     (Hes 34: 1- 11)

   Om vi inte genast går ner på våra knän som församlingar och ber den levande Guden om förlåtelse för våra felaktiga val, för att vi valt bort Honom och valt religion istället… då tar Han sin hand ifrån oss…

    Vi har valt att sätta församlingarna först, inte Gud. Vi har valt att satsa på möten och storsatsningar, inte på Gud. Hur många gånger har vi inte sagt : ” Vi måste göra detta om vi ska nå ut till folket ”. Visst, det kanske kan fungera, men blir det något beständigt av det ?

    ”Vi måste få mer folk till kyrkan !” Vi måste dittan och datten… snack ! Lägg ner allt vad religion heter och satsa på det vi ska, på Gud, på Jesus !!

    Vad var bland det sista Jesus sade till sina lärjungar ?

”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.”  ( Joh 33: 34-35)

   Det handlar om kärlek, alltihop handlar om kärlek och ingenting annat. Kärlek till Gud, kärlek till Jesus, kärlek till varandra och oss själva… Det handlar inte om att bygga största och värsta kyrkan eller församlingen. Det handlar inte om att få ekonomin att gå ihop, det handlar inte om helande möten eller annat. Visst vi kan satsa på allt detta om vi vill det, men om inte GUD kommer i centrum utan allt fokus hamnar på vad som händer… vilket budskap kommer då ut ?

   Vi ska vara som ljus i världen, men vad är det som gör att ljuset brinner ?

   Syre !! Om vi stryper syret i våra andliga liv genom att ersätta Guds kraft och kärlek med mänskliga handlingar, så slocknar ljuset. Och vad är syret ?

 ”Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset, och i honom finns inget som leder till fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret och vandrar i mörkret. Han vet inte vart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon.” (1 Joh 2: 9-11)

   Syret är äkta kärlek, Kristi kärlek. När den blir bosatt i våra hjärtan och får ta över då lyser ljuset klart och tydligt för alla att se. Vi måste bli sanna Kristi efterföljare. Hur blir vi det ?

 ”Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.”   (1 Joh 2: 15-17)

   Ingen av oss är syndfri och kommer aldrig att bli syndfri så länge vi lever på denna jord, men vi måste sträcka oss emot det målet. Vi kan inte längre säga att ” det är min natur att vara så här, inget att göra något åt”. Vi är inte

skapade att bära omkring med sår och smärta. Herren vill, vill ta det bort ifrån oss, men han tar det inte med våld, vi måste ge det till Honom. På samma sätt som Han gav sitt liv för oss måste vi ge Honom allt av oss.

   Det här sker inte utan smärta. Var det smärtfritt för Jesus att gå igenom allt Han gjorde för oss ?

   Var det smärtfritt för Fadern att se sin älskade Son gå igenom allt detta ?

   Vi gnäller för att det tar emot att släppa taget om det som vi gjort till vår egendom, sår som vi tagit till oss som en del av vår personlighet istället för att ta tag i det svåra och bearbeta det.  

  

   Men vi kan inte lasta Gud för våra val, det är inte Guds fel att vi hellre håller fast vid det gamla invanda, och gnäller över hur dåligt vi mår. Eller försöker jobba ihjäl oss för att döva smärtan, en smärta som bara ökar ju längre vi bär på

den utan att ta tag i den och försöka få den att läka. Ärr kommer vi alltid att ha, men ett ärr kan man leva med, ett öppet sår däremot, blir mer och mer infekterat ju längre det går.

   Alla som haft ett sår eller en skada vet att desto snabbare man kommer under behandling, desto fortare kommer läkedomen, hur ont det än gör så har vi ett mål med behandlingen. Och vi vet alla att ju längre man går omkring och har ont, desto sämre blir humöret och man blir arg på allt och alla.

   Vi vet  alla hur detta fungerar i det fysiska, men det är samma process i det psykiska och andliga, fast sju resor värre. Är det därför som vi inte vill kännas vid det ?

   Eller är det helt enkelt människofruktan ?

   Vi lever i en värld av stress, otrygghet och svårigheter. Mitt i detta ska vi vara så ”duktiga” och felfria, så ”vuxna”…  

   Vi är barn och kommer alltid att vara barn, vi har rätt att vara barn med ett barns beteende när det gäller att gråta och öppet visa vad vi tycker och tänker, men vi ska inte anamma det egensinniga och tjuriga hos ett barn. Vi ska vara öppna och ärliga, både emot oss själva och alla andra. 

   Vi kan inte ljuga för Gud, Han vet redan allt, varför ljuger vi då så ofta för oss själva ?

  Herren vill ta allt vi har att ge, Han tål det, men Han tvingar sig inte på oss, allt sker på frivillig basis.