Jag fick en sak från en vän och broder i USA som säger en hel del:
”Jag var hungrig, och du skapade en humanitets klubb och diskuterade min hunger.
Jag satt fånge, och du kröp tyst ner till ditt källarkapell och bad för min frigörelse.
Jag var naken, och i ditt sinne debatterade du det moraliska i hur jag såg ut.
Jag var sjuk, och du böjde knä och tackade Gud för din hälsa.
Jag var hemlös, och du predikade för mig om den andliga boningen genom Guds kärlek.
Jag var ensam, och du lämnade mig ensam för att be för mig.
Du verkar så helig, så nära Gud, men jag är fortfarande mycket hungrig, ensam och kall.”
Jag är rädd för att dagens kristenhet ser till stor del ut så idag. Anden och kärleken har fått ge vika för kyrkoregler, praxis och föreningar. Jag säger inte att det är något fel i att organisera upp saker och ting, det måste finnas en viss organisation för att få saker att flyta.
Men organiseringen blir ofta större än vad den skulle vara, man organiserar och planerar bort både Gud och menighet. Gud är mycket större än alla organiserade planer, vi måste sluta upp med att försöka tala om för Gud vad Han ska göra och öppna öronen och våra hjärtan och lyssna på vad Han vill, endast då kan vi nå framgång i Guds rike.
Vi måste alla skaffa oss Agape kärlek. Den kärlek som älskar ovillkorligt, spontant och omotiverat.
Vi måste skaffa oss Kristi rena kärlek… I en värld som denna, med ökat våld, ökad misshandel av både barn och kvinnor, incest, pedofilism m m, finns det i världen inget riktigt utrymme för kärlek, borde då inte vi som kristna föregå med gott exempel ? Vi har ju kärleken i våra liv. Vilka välsignelser får vi av att vara själviska med den kärleken ?
Vad är vi så rädda för ? Fruktar vi människan som Gud skapat mer än Skaparen själv ? Då är vi riktigt illa ute, för då dyker det upp kompromisser och förtal, skvaller och lögner.
”Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek.” ( 1 Joh 4: 7-8 )
Men det händer i så kallade kristna församlingar att man ställer upp höga krav och ideal, utifrån mänskligt perspektiv. Gud har aldrig sagt att vi ska sitta snygga och prydliga med högburet huvud inom fyra väggar…han har kallat oss ut ibland folket, ut till de platser där behoven finns. Församlingar är bara ställen dit man kommer för att hämta andan och bygga upp varandra inför veckan som väntar.
Vi är inte kallade att vara söndags kristna, gudstjänst är ett dagligt arbete, tjänst som vi gör för Gud, inte så mycket vad vi tar emot från Gud. Han ger oss direktiv om hur vi ska göra och vad vi ska göra, det kan han mycket väl göra på en söndag under ett möte, men sedan ska vi använda veckan till att göra det också. Vi ska vara Ordets görare inte bara dess hörare.
Mer än en gång har jag fått känna en del av den sorg och smärta som finns i Guds hjärta, Han vet att jag bara klarar en liten del av det Han känner, men det lilla Han visat mig har varit nog svårt och tungt.
Skulle nästan önska att alla skulle få känna på den sorgen, det skull vara en rejäl ögon öppnare, det vet jag, fick den sorgen mig att ta steget ut i luften så kan det få vem som helst att vakna upp.
Det är skrämmande att vandra ut på vägar som man aldrig gått på förut, men det är också spännande. Vad vill du göra med din gudsvandring ?
Är du rädd för att släppa taget om dig själv ? Rädd för det nya som du inte vet något om ?
Jag är fortfarande delvis fast i mitt gamla jag, men jag jobbar på att släppa taget och det är där vi alla måste börja, med ett villigt hjärta och ett trossteg. Fäster vi blicken på Gud och tar Jesu hand på vår vandring så löser sig allt det andra också. Det handlar om trofast kärlek, Herren släpper aldrig taget om oss, det är vi som slår oss lösa när vi blir rädda, det är då vi faller. Ropar vi inte på hjälp då så slår vi ihjäl oss, det räcker med ett enda
ord så kommer Han till vår hjälp, ”Jesus”… Men ibland tror jag att vi hellre slår ihjäl oss än ber om hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar